Ny bok på gång

Och så ett meddelande från den 16 juni. Jag har börjat se om det går att göra en bok om mitt liv från ungefär krigsutbrottet hösten 1939 och fram till nutid. Det kanske det går.
Antikärnkraft, miljöpartiet, som Lena och jag var med och stiftade, hela det svarta Palmemordet med dess fortfarande gungande dyningar. ESTONIA – jo, det finns mycket. Det är mycket i dag, blev en berömd replik av Dalle på Lorry. Eller Yrrol.
Det blir kanske lite av varje. Några miniporträtt av stora elefanter jag mött och pratat livsfrågor med, Själen kommer nog att dyka upp. Han har hängt med mig länge, och han har uppkäftiga synpunkter på mig och sig och Kungahuset. Där har jag nog också en del att s äga. Karretforlag wordpress.com kring 1 september kanske. Den blir rikt illustrerad, som det brukar heta. EWK, hoppas jag. Och en bild i färg av mig och Marlene Dietrich, eller tvärtom, på en scen i Köpenhamn. Det var för ”Ettan gästar”, när jag råkade fylla 50 år och kastade mig ut i freelance-världen.
”I have never met anything quite so stupid as Mr Feldreich and Mr Aner,” sa Marlene under uppvärmningen, vilket ju var roligt att höra. Men vi rev av intervjun, bland blommor Marlene fått till senaste teaterföreställningen, innan vi kom med vårt TV-team. ”The flowers must remain on stage,” sa den forna Blå Ängeln. Svenska TV-recensenter tyckte mest att vi var patetiska med vår bästa skolengelska och allt blomster, som verkade överblivet från Vor Frelsers Kirke.
Jag talar om på bloggen när det kan bli dags att beställa, hos Kärret. Sven, mogen för memoarer. ”Så fick det bli,” kanske den får heta.

Palmeutredningen i skammens och lögnernas stratosfär

28.5.14. Jag får i dag en skrivelse daterad 2014-05-28, A232.597/2014, från kriminalkommissarieinspektören Karin Johansson /ska väl vara kriminalinspektören, Karin?/ vid rikskriminalpolisen, kriminalpolisenheten, utredningssektionen.
Jag, Sven Anér, är vid drygt 92 års ålder en mycket luttrad person i detta svindlande revir, men Karin Johanssons text i dag nådde en ny dimension, ljusår bort från vanligt normalt tänkande:
Alf Lundin från Dalagatan 9 C ringde kl 10.31 den 13 april 1986, en dryg månad efter Palmemordet, upp polismannen L-E Åkerlind och berättade att han sett paret Palme på Sveavägen mordkvällen samt hört ett oidentifierat ljud. På detta tips följde (se medföljande handlingar!) en serie spaningsuppslag och förhör.
Dessa pågick, i etapper, fram till kl 11.22 den 16 februari 1989, sålunda i nära tre år efter mordet på Olof Palme. Ingenstans, på de sammanlagt 45 Lundin-sidorna, uttalas i förundersökningsprotokollen något som helst seriöst ifrågasättande av Lundins trovärdighet.
I SVT, ett Striptease-program, sänt den 25 februari 1998 (in extenso utskrivet av mig, Sven Anér, i mitt nyhetsbrev PALME-nytt, 3/98:7) konstaterar programledaren Lars Borgnäs att ett vittne i polisförhör bl a sade
att han såg en man som följde efter dem och att mannen gick som en bonddräng.
Lundin hade dock, sade Borgnäs,
hittat på allthopa för att få uppmärksamhet.
Exakt vid vilken tidpunkt det framkom, att Alf Lundin hade fantiserat fram hela den långa lögnen om sin dramatiska kväll i city, ser jag inte i dag i mitt arkiv.

Vad säger då dagens åklagarledda poliser? Jo, gå till Karin Johanssons brev. Hon skriver till mig så här.
/Närmast med frenesi korrigerar Karin min datering i sista stycket; jo, Karin har rätt. 1989-02-22 var protokollets utskriftsdatum. Tänk om Karin i stället finge lov av sina överordnade att korrigera hela den föreliggande Palmeutredningen? Tänker jag, möjligen hädiskt./
Polisen uttalar sig alltså i dag inte om Alf Lundins tillförlitlighet; han dementeras ingalunda. De hypotetiska forskare, som så småningom kommer att sitta i universitetsbibliotekens forskarsalar för att via officiell dokumentation studera affären Lundin med omnejd, kommer sålunda inte att ha någon som helst möjlighet att precisera affärens final. Det officiella utlåtandet innebär att Lundins evigt långa påståenden aldrig har officiellt dementerats utan gäller, just i evighet.
Ibland undrar tangenterna på min ordbehandlare vad jag sysslar med samt börjar vrenskas.
En person, som så småningom, i sitt grundlösa dillande, berättar att han beskådat hur hela mordet på den svenske statsministern gick till, finns kvar med sina odementerade påståenden i de oförändrade förundersökningsprotokollen från 1989. Här strandar det svenska statsskeppet till slut på lögnens Ararat.
Officiella förhör visar sig vara snömos, vilket i sin tur så småningom kan medföra att korrekt utredning av detta mord aldrig med någon säkerhet kan genomföras. Möjligen av totalt hederliga och okorrumperade personer som förhoppningsvis kan komma att betrakta föreliggande dokumentation som partiska hugskott, inte som faktisk, hederlig redovisning.
Kriminalinspektör Karin Johanssons brev till mig kanske redovisar någon form av brott, av kriminalitet, för att inte tala om vad som borde läggas den först tidens utredare, från 1986-89, till last. Att skickliga kriminalare, kanske de skickligaste i Sverige, har kunnat höra denne Alf Lundin i evigheter utan att inse eller börja tro att detta är en förvirrad persons hjärnspöken, är otroligt, i praktiken omöjligt. Kriminalinspektörer har som första syssla att kontrollera om vittnen ljuger eller inte; de har specialutbildning på just detta område. De är proffs. Ändå har de suttit vid denne Alfs fötter och låtsats tro att varje ord från hans läppar vore vägda på guldvåg.
Palmemordet löses aldrig förrän alla medverkande statstjänstemän förhörts i botten, av hederligt folk. Om straff för dessa tjänstemän kommer att kunna utmätas går inte att med säkerhet förutspå i dag. Men sakläget, det kristallklara sakläget, måste ändå snarast sättas på pränt.
När 28 års polisutredning utan att blinka gav oss namnet Alf Lundin som rättvisans symbol, då är svensk rätt och svensk rättvisa på väg mot sitt eget Gehenna. Är kanske redan där?
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-752 39.


./. Omfattande dokumentation: Sidorna 1-2 samt 7-50 med den ordagranna faksimiltexten avseende förhören med Alf Lundin. Denna mycket viktiga del av dokumentationen
finns nu separat på min blogg:
Så sätt dig till rätta framför skärmen och läs! Länge, länge har denna Alf Lundin Story pågått, genom minuterna, genom åren. Och förhörsledarna vill att vi ska tro att de aldrig, aldrig insåg att The Alf Lundin Story fanns uppe bland molnen, inte nere på backen.
Jag har flera gånger, i olika sammanhang, frågat mig själv och mina läsande kontaktpersoner: Är mordet löst nu, de facto löst nu? Jag ställer i dag frågan på nytt:
Har The Alf Lundin Story löst Palmemordet? Har den det?
Sven Anér

Svante Lidén. Aftonbladets redaktion sedan ett antal år

5.6.2014.
Svante:
Jag läser dagens AB, med blod och brand, kris och krig och konflikt, folk i kläm. Ett mycket bra och bitvis skakande nummer med din svarta dahlia i topp.
Jag har länge tänkt höra av mig, men sådant som inte blir av räknas inte. Hade vi gjort allt vi någon gång tänkt göra hade vi inte blivit gamla på jorden.
Kort – hoppas jag – om mig själv: FK (språk) 1946, DHS med usla betyg 1947, DN 1948, med en rätt sorglig final 1960-62 i Moskva, sorglig både för mig, min dåvarande fru, mina då tre ungar samt sorglig även för DN. Bosse Holmquist lockade mig 62 till Aftonbladet, en suck på ett par månader. Jag hade taggarna utåt, liksom AB, som aldrig egentligen velat ha mig och som aldrig stämt in i Bosses enmans hyllningskör.
Gick till Sveriges Radio-TV 1963 och stannade till 71. Valet var inte mitt bästa. Jag hamnade i en profession som inte var min. Var det något jag kunde hävda att jag behärskade så hade det varit själva skrivandet. TV var sannerligen inte mitt självskrivna jobb.
Men våra liv brukar gå vidare. Så småningom ledde mig mitt liv in i en lustgård som visade sig vara min: den frie debattörens, i ämnen som ingen annan valde åt mig: kärnkraft (anti), miljöpartiet (1980, tillsammans med Lena, i dag Anér Melin), två av de ca 15 stiftarna i Per Gahrtons kök), Palmemordet (det ännu överskuggande), fram till i dag, då jag sitter vid min ordbehandlare i Uppsalas Sommarro: åldrad, ärrad, men ännu, åtminstone stundtals, sprittande.
Jag har fått lyckan att bo i en lustgård, vilken dock ej saknar törnen – det är ungefär här som skälet ligger till att jag approcherar dig. Jag kan tala i klartext: jag tycker att jag inte får den uppmärksamhet jag anser mig förtjäna – där var det sagt.
Jag sysslar, Svante, i dag, som praktiskt taget ende yrkesjournalist, med detta Palmemord och framför allt med dess evigt pågående aftermath. Jag har bl a i böcker och i tidskriftsserien PALME-nytt (kom även ut i sedan länge utgången bokform) 1993-2001, med dramatisk avslutning kring millennieskiftet, ett par år av ESTONIA. I dag ligger min flitiga blogg ute på nätet (ett nät som jag tyvärr dåligt behärskar):
men denna ”blogspot” blir aldrig uppmärksammad, aldrig refererad och sannerligen aldrig dementerad. Ej ett kommatecken har blivit omtvistat, under bloggens fyra år.
Jag är uppriktig, Svante: Jag är snart 93 år, jag är i dag Sveriges möjligen äldste nyhetsjournalist – jag vill in i nyhets-Sveriges limelight. Inte för min egen skull, jag mår förträffligt här i Uppsalas Sommarro, lagom i skymundan, men för de stora sakernas skull störst av dessa Palmesaken.
Väsentligt, hyperväsentligt, är det förhållandet att jag aldrig dementeras; jag får inte omnämnas, och det känns jobbigt. Dementera mig på varje punkt, låt mig hudflängas, men sätt mig inte i livstids publicistisk skamvrå.
Där var det sålunda sagt. Jag är ständigt lika förundrad över att Aftonbladet aldrig, aldrig är intresserat av denne 92-årige, inte särskilt skrynklige man, som arbetar med ämnen som är Sveriges och svenskarnas stora ämnen, men en man som inte får vara med och leka, med och strida.
Jag är som sagt förundrad, och naturligtvis har jag försökt granska framför allt Aftonbladets orubbliga attityd. Där finns underliga ting och olösta gåtor.
Oerhört centralt i Palmeaffären står den bild som Aftonbladets (!) engagerade blåljusfotograf Ulf Karlsson – som du säkert känner – tog kl 23.42 på Sabbatsberg mordkvällen, varefter rullen tämligen omedelbart överlämnades till AB:s nattredaktion. Men AB publicerade aldrig den mycket dramatiska, avgörande dramatiska bilden som Ulf Karlsson tog!
I stället, vid mina efterforskningar, svär sig de redaktionsledare från tiden, som jag har talat med, fria från all medverkan och all inblandning:
”Ulf Karlsson jobbade inte blåljus åt oss den här kvällen, vi fick aldrig någon rulle av honom, vi vet inte vad Sven Anér talar om…” Säger AB-folk till mig, irriterat.
Vad hände då, i sinnevärlden med denna Lisbeth bild, som jag bifogar, föreställande Lisbeth Palme vid en poliskommissariebil på Sabb, iförd grå tygkappa, ingalunda den bruna, påstått genomskjutna mockapälsjacka, som polisen raskt skickade till Wiesbaden för undersökning?
Storyn får liksom aldrig ett slut. Inte än. Vem processade bilden? Ingen vet, ingen svarar. Men på morgonen den 2 mars 1986 finns bilden 5-spaltig i G-P – av alla tidningar! – samt några veckor senare i Aktuell Rapport, som var ett i dag bortglömt nyhetsmagasin med små porrinslag. Jag kollade Aktuell Rapport hos de vänliga gamla damer som skötte tidskriftsreviret på Rediviva: de betraktade mig med upprördhet, blandad med intresse. Personal och läsande allmänhet cirklade kring mig, där jag i all oskuld bläddrade i den inte alltför skakande osedligheten.
Så detta blev mordets stora bildmässiga eftermäle: publicering i en stor landsortstidning samt i ett blekt porrmagasin. Stopp.
Det skulle fortsätta. En dag, in på 1990-talet, ringer mig dåvarande sekretesskontrollanten vid rikskrim, krkom Åke Röst, och undrade om jag ville ha en djävla bra originalbild på Lisbeth från Sabb mordnatten.
Det ville jag, och Röst skickade bilden plus ett tiotal andra. Som jag fick lösa ut, kontant mot postförskott till RPS kassa, 665:-. Från Sven Anérs tämligen magra portmonnä.
Hur kom originalbilden i Rösts ägo? Var var den under alla åren? Varför skulle Röst, oombedd, nasa den till just den ilsknaste kritikern av den eviga Palmegåtan?
Om detta har jag skrivit utförligt, inte minst på min löpande blogg, men jag har inte fått ett enda vettigt eller fullständigt svar från vare sig Röst (som i dag finns på Fyrverkarbacken) eller G-P eller allra minst från AB; i vanlig ordning är jag aldrig rejält dementerad, utan sparkad ut i cyberrymden som något katten släpat in.
Jag kan, Svante, säga att det är ungefär där saken ligger i dag. Jag ger dig som tips: kontrollera på bloggen The Alf Lidman Story, 45 sidor ur en otrolig, inte skröna utan dagsens sanning, presterad av det officiella Svedala. Du får också Karin Johanssons brev, där hon kallar sig kriminalkommissarieinspektör, sic! Min ordbehandlare vill inte godkänna denna hemgjorda titel, och det gör den rätt i.
I detta osannolika träsk plaskar sedan 1986 rättsstatens lydiga och trogna stöttepelare, till synes omedvetna om eventuell skillnad mellan sanning och lögn, mellan heder och skam.
Och jag upprepar igen; JAG BLIR ALDRIG DEMENTERAD!
Har jag lett dina tankar åt några håll? Hör av dig till din gamle kollega från tiden då tidningars trådar var dragna från Tegelbacken och Vattugatan! Och sluta inte upp att skriva i din sakliga och just därför inspirerande stil!
Din kollega Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79

We never die, we just fade away? I helvete, vi finns alltid kvar på barrikaden! Publicering helt eller delvis? Jag lägger inga band.
Bil: lite av varje.

Ett alfabete medan syrenerna ännu blommar

5.6.2014
(A+B)2 = A2 + B2 + 2 AB. Det var så långt jag kom i matematiken i realskolan, men jag kom dit. Blev det rätt? Annars får jag fara till Pisa
Cykel fick jag 1934. Halvracer, märke FRAM
Damer går sist uppför trappan. Jaså?
Enda felet med livet är att det tar slut. Eller?
Fan får jag inte säga. Inte ens när det är nödvändigt
Gamla klang- och jubeltid – jajamen.
Har ni ångan oppe, göbbar?
I helvete, får jag heller inte säga
Journalistik är ett jobb för – ja, för vilka då?
Katarina Real på Söder 1931: En bonde hade två döttrar. Varje dotter hade sju spikar. Hur många spikar hade döttrarna, att slå sig på tummarna med?
Länge leve.. Tja…
Morgonens gnäll gör kvällen snäll – väl?
Nästa val får vi se
Orkar du höra mer? OK, jag kör vidare
Percy, akademistallmästaren. På en bok han skrev blev han Precy på ryggen. En annan boktitel blev Hserlock Holmes i tryck
Quississana var ett hak i Stockholm 1800-kallt. Hårt bröd var gratis, men gäster som endast åt hårt bröd var inte välsedda
Räds ej Vargen. Han håller dig sällskap om natten
Sven ska du inte vara rädd för, Vargen
Tänk om vi gjort allt vi tänkt göra!
Utan dig, er, honom, henne vore jag ett skarn på marken
Veet eller rakhyvel till benen, bara att välja. Pengarna tillbaka om du (han) inte blir nöjd
Xylograf raspade i trä åt Albert Engström
Ytterligare? Nej, nu kan du allt. Fyra till bara:
Zigenare med grann anfang fanns i mitt 20-tals alfabet
Å så ska Sven spela legato, sa min pianofröken Månsson på Mosebacke
ånglar, finns dom? Nej, men Änglar, kanske
Över alltihopa lyser Moder Sol (P Ramel)

Så fick det bli. Sven.

Till konstnärsparet Berglin i SvD, 1.6.2014

1.6.2014. Ert inlägg i den stora samhällsdebatten denna söndag var lysande, möjligen alltför helvetiskt fränt för vrångstrupen.
Jag har, som vi alla, synpunkter på sjukdom.. Hur känns de här?
Nr 1: Den stora sjukdomen, den som under lång tid binder vår kropp och vår tanke. Den spelar i allsvensk elitdivision, långt från alvedonets gärdsgårdsserier. Den har en tyngd som vi tar på allvar, en tyngd som paradoxalt nog kan kännas som en lättnad: så här fick det bli.
Nr 2: Mittens sjukdom. Den vanliga. 38,7, sängbunden för en vecka framåt, komplett med läkarråd. Egentligen inga plågor, snarare ett mys mot svala lakan och med en bok som kan heta Fältskärns berättelser. En bortskämd kopp kaffe, en ljum ansvarslöshet. Jag lovade ringa Benke, asch, det kan vara. En distanserad värld, med klart ljusa inslag. Jag kommer nog på måndag, Benke.
Nr 3: De små, retfulla, småelaka krämporna, de aldrig sinande, osynliga hacken och betten.
”Dom kan ingen doktor hjälpa”, sa min mor. Nej, just det. De bara finns där, adderar sig till varandra. De överdriver inte, bara finns, rent rutinmässigt.
”Ont i en tand? Tandläkare?” ”Vänta tills du får ont i två.”
”Ont i ögat.” ”Ta ett par Alvedon.” ”Ett par?” ”Ja, det är rekommenderad dos.”
”Min lilltå vill sig inte.” ”Sätt dig framför din TV och zappa. Snart får du reklamens bot för skav, svamp, hårborttagning, whatever. Blir du inte nöjd får du pengarna tillbaka. Vilket kostar dig mer än att slänga skiten och se glad ut.”
”När jag vaknar har jag ont i huvudet.” ”Vakna inte. Räkna små lamm.”
”När det knäpper till i högra knät blir jag så olycklig.”
”Det ska du inte behöva bli. Sätt dig framför TV:n igen. Kolla in reklamen som säger att så fort du har förlorat på Extrabet får du 300 kronor tillbaka, om jag förstått saken rätt. Sätt detta i system och lev sen på 300 kronor om dan livet ut. Ingen anledning att bli olycklig.”
”Mina närstående säger: sluta gnälla! Köp en påse blandade mediciner på apoteket, som man köpte blandade karameller förr i världen, mal till ett gråmelerat pulver, ta två kaffeskedar och skölj ner med kranvatten, så vore det väl egendomligt om inte nånting skulle börja hända.”
”Åt vilket håll?” ”Det vet jag inte. Lugnt i magen, kanske. Eller dämpad pollenallergi. Nånting.”
”Och hur har vi det här då?” frågar doktorn. ”Jo tack. Här var det prima liv…”

För det lönar sig inte att gnälla. Jag får dras med mina myggor till krämpor – tills en dag, kanske en torsdag, till lunch, jag skymtar en molnfri glimt på min egen och alla andras himmel. Något att leva för. Några att leva för.

PALME-nytt – en gruva med skatter och avslöjad falskhet. En outtömlig gruva för en forskande framtid!



29.5.2014.
Det kommer att bli lite sommarglest på bloggen ett tag framåt, men jag ger först en klingande paussignal. Den består av PALME-nytt nr 4 för 1995, från sida 1 till sida 16, sådan som nära femhundra prenumeranter fick ta emot tidningen den 24 april 1995, sedan jag vandrat med ett antal Konsum-kassar till den dåvarande Posten vid Svartbäcksgatan i Uppsala, där de hjälpsamma tjänstemännen (nästan bara kvinnliga) blev mina vänner, en vänskap som består, även medan Posten försvinner för oss, och medan PALME-nytt i Uppsala lever ett stilla liv på Carolinas välsorterade hyllor.
PALME-nytt blev mitt liv, åren 1993-2001. Jag skrev all text, 16 sidor var fjärde vecka, Lena korrekturläste och hade sunda och fristående synpunkter på min enväldiga text, Tryck-Jouren, med Anders Skatt vid spakarna, tryckte, Posten fördelade till Pajala och Trelleborg.
Lena och jag talar om de här åren, och vi tycker nog att ett gott arbete blev gjort. En sak är säker: arbetet var unikt. Ingen konkurrent utförde motsvarande syssla, och de stora medierna (det hette helst ”media” den gången) var mina överlägsna konkurrenter, överlägsna inte minst i attityd.
Nu har de många åren gått, och när jag ibland låtit en av de nio årens ”PALME-Nytt-Böcker” ligga framme på nattduksbordet, finner jag utan falskt högmod att tidningen de där åren fyllde en roll. Informationen jag gav var nästan alltid unik och ”Palme-ny”. Min text citerades nästan aldrig, kommenterades nästan aldrig, dementerades aldrig, annat än någon gång med ilskna utfall från attackerad person eller instans, med påståenden som inte kunde beläggas.
De nio årens jobb hade baksidor. Jag kunde bli för självupptagen, det blev ”shop” dagar och nätter i ända. Jag hade svårt att följa mina meningsmotståndares synpunkter, och jag såg Palme-gåtan som Sveriges centrum och nav; kanske världens.
Jag var nog en vrång person; Lena kallade mig ibland för Sven Vrång. Min framsida var förstås att jag faktiskt fick något gjort, bland motigheterna. Tack vare stödet från den snabbt stabila prenumerantuppsättningen, tack vare ärendets vikt, som tvang mig att inte lägga av.
”Tvang?” sa Lena. ”Ingen tvingar dig.”
Jo, samvetet – för att nu ta till ett väldigt tungt och viktigt ord.
Själen, som jag brukade skriva ibland. Har journalister samvete, själ? Jo, minsann! Ibland överflyglade av yttre tryck, men visst har dessa egenskaper alltid funnits där. Skulden till tystnaden kring det stora svarta Palmeärendet är inte i första hand journalisternas, yrkesjournalisternas, utan deras uppdragsgivares. Chefredaktörernas, nyhetschefernas (som oftast hette redaktionschefer på den tiden). Politikernas, beslutsfattarnas. MAKTENS, vem nu han är. Eller hon? Känns de igen på stan? Knappast. De ser ut som vi vanliga, men de har sinnen av kallaste stål.

Till saken. Jag återger nu sålunda detta nr 4 av årgång 1995 av PALME-nytt. In extenso, oavkortat. Läs, kom in i stämningen. All text är original, eller redigerad enligt mina syften: att presentera sanningar och inte solkigt svammel.
De fyra rubrikerna på tidningens förstasida presenterar stora nyheter, sanna nyheter, som verklligen inte har falnat och dött. De finns kvar i dagens sinnevärld: inte så välkända, kanske, men etablerade inom vad som kommer att bli Palme-sfärens, Palme-tidens egna decennier:
Vart var Dahlsten på väg mordnatten?
Fråga till Rosenbad: Sverige obotligt solkat?
Lät ”socialdemokrater undanröja sin ledare”?
LIDBOMS falska alibi avslöjat i franska press!
Frågetecken, utropstecken - läs, ber jag er! Jag kan inte återge alla de nio årens alla texter, det skulle bli ett kostsamt mammutjobb. Detta nr 4 för 1995 får räcka ett tag. Det ger det stora, det fruktansvärda gapet mellan det svenska samhällets pimpinetta och småprydliga framtoning å ena sidan och verklighetens rosslande och rasslande ”det var vi som låg bakom, vi fina i kritstreckrandigt, det är vi som ligger bakom, alla våra undanflykter var bara prat och plankor att rädda oss undan på…”
Skriv inte mer nu, Sven. Låt dina läsare gå över till 4/95:1-16! Låt den nygamla texten tala! Och tala, strax och snart. ”You´re worth it”, försäkrar oss den elegant korkade kosmetiska reklamen. Jag säger till dig som läser:
”Du är värd att få läsa sanningen. Sträv. Sminkfri. Seg. Svensk. Storinternationell. Uppdrag Gransknings sanning? Inte så det stör.”
Sven Anér – och gå in på bloggen och kommentera!