Ny bok på gång

Och så ett meddelande från den 16 juni. Jag har börjat se om det går att göra en bok om mitt liv från ungefär krigsutbrottet hösten 1939 och fram till nutid. Det kanske det går.
Antikärnkraft, miljöpartiet, som Lena och jag var med och stiftade, hela det svarta Palmemordet med dess fortfarande gungande dyningar. ESTONIA – jo, det finns mycket. Det är mycket i dag, blev en berömd replik av Dalle på Lorry. Eller Yrrol.
Det blir kanske lite av varje. Några miniporträtt av stora elefanter jag mött och pratat livsfrågor med, Själen kommer nog att dyka upp. Han har hängt med mig länge, och han har uppkäftiga synpunkter på mig och sig och Kungahuset. Där har jag nog också en del att s äga. Karretforlag wordpress.com kring 1 september kanske. Den blir rikt illustrerad, som det brukar heta. EWK, hoppas jag. Och en bild i färg av mig och Marlene Dietrich, eller tvärtom, på en scen i Köpenhamn. Det var för ”Ettan gästar”, när jag råkade fylla 50 år och kastade mig ut i freelance-världen.
”I have never met anything quite so stupid as Mr Feldreich and Mr Aner,” sa Marlene under uppvärmningen, vilket ju var roligt att höra. Men vi rev av intervjun, bland blommor Marlene fått till senaste teaterföreställningen, innan vi kom med vårt TV-team. ”The flowers must remain on stage,” sa den forna Blå Ängeln. Svenska TV-recensenter tyckte mest att vi var patetiska med vår bästa skolengelska och allt blomster, som verkade överblivet från Vor Frelsers Kirke.
Jag talar om på bloggen när det kan bli dags att beställa, hos Kärret. Sven, mogen för memoarer. ”Så fick det bli,” kanske den får heta.

Palmeutredningen i skammens och lögnernas stratosfär

28.5.14. Jag får i dag en skrivelse daterad 2014-05-28, A232.597/2014, från kriminalkommissarieinspektören Karin Johansson /ska väl vara kriminalinspektören, Karin?/ vid rikskriminalpolisen, kriminalpolisenheten, utredningssektionen.
Jag, Sven Anér, är vid drygt 92 års ålder en mycket luttrad person i detta svindlande revir, men Karin Johanssons text i dag nådde en ny dimension, ljusår bort från vanligt normalt tänkande:
Alf Lundin från Dalagatan 9 C ringde kl 10.31 den 13 april 1986, en dryg månad efter Palmemordet, upp polismannen L-E Åkerlind och berättade att han sett paret Palme på Sveavägen mordkvällen samt hört ett oidentifierat ljud. På detta tips följde (se medföljande handlingar!) en serie spaningsuppslag och förhör.
Dessa pågick, i etapper, fram till kl 11.22 den 16 februari 1989, sålunda i nära tre år efter mordet på Olof Palme. Ingenstans, på de sammanlagt 45 Lundin-sidorna, uttalas i förundersökningsprotokollen något som helst seriöst ifrågasättande av Lundins trovärdighet.
I SVT, ett Striptease-program, sänt den 25 februari 1998 (in extenso utskrivet av mig, Sven Anér, i mitt nyhetsbrev PALME-nytt, 3/98:7) konstaterar programledaren Lars Borgnäs att ett vittne i polisförhör bl a sade
att han såg en man som följde efter dem och att mannen gick som en bonddräng.
Lundin hade dock, sade Borgnäs,
hittat på allthopa för att få uppmärksamhet.
Exakt vid vilken tidpunkt det framkom, att Alf Lundin hade fantiserat fram hela den långa lögnen om sin dramatiska kväll i city, ser jag inte i dag i mitt arkiv.

Vad säger då dagens åklagarledda poliser? Jo, gå till Karin Johanssons brev. Hon skriver till mig så här.
/Närmast med frenesi korrigerar Karin min datering i sista stycket; jo, Karin har rätt. 1989-02-22 var protokollets utskriftsdatum. Tänk om Karin i stället finge lov av sina överordnade att korrigera hela den föreliggande Palmeutredningen? Tänker jag, möjligen hädiskt./
Polisen uttalar sig alltså i dag inte om Alf Lundins tillförlitlighet; han dementeras ingalunda. De hypotetiska forskare, som så småningom kommer att sitta i universitetsbibliotekens forskarsalar för att via officiell dokumentation studera affären Lundin med omnejd, kommer sålunda inte att ha någon som helst möjlighet att precisera affärens final. Det officiella utlåtandet innebär att Lundins evigt långa påståenden aldrig har officiellt dementerats utan gäller, just i evighet.
Ibland undrar tangenterna på min ordbehandlare vad jag sysslar med samt börjar vrenskas.
En person, som så småningom, i sitt grundlösa dillande, berättar att han beskådat hur hela mordet på den svenske statsministern gick till, finns kvar med sina odementerade påståenden i de oförändrade förundersökningsprotokollen från 1989. Här strandar det svenska statsskeppet till slut på lögnens Ararat.
Officiella förhör visar sig vara snömos, vilket i sin tur så småningom kan medföra att korrekt utredning av detta mord aldrig med någon säkerhet kan genomföras. Möjligen av totalt hederliga och okorrumperade personer som förhoppningsvis kan komma att betrakta föreliggande dokumentation som partiska hugskott, inte som faktisk, hederlig redovisning.
Kriminalinspektör Karin Johanssons brev till mig kanske redovisar någon form av brott, av kriminalitet, för att inte tala om vad som borde läggas den först tidens utredare, från 1986-89, till last. Att skickliga kriminalare, kanske de skickligaste i Sverige, har kunnat höra denne Alf Lundin i evigheter utan att inse eller börja tro att detta är en förvirrad persons hjärnspöken, är otroligt, i praktiken omöjligt. Kriminalinspektörer har som första syssla att kontrollera om vittnen ljuger eller inte; de har specialutbildning på just detta område. De är proffs. Ändå har de suttit vid denne Alfs fötter och låtsats tro att varje ord från hans läppar vore vägda på guldvåg.
Palmemordet löses aldrig förrän alla medverkande statstjänstemän förhörts i botten, av hederligt folk. Om straff för dessa tjänstemän kommer att kunna utmätas går inte att med säkerhet förutspå i dag. Men sakläget, det kristallklara sakläget, måste ändå snarast sättas på pränt.
När 28 års polisutredning utan att blinka gav oss namnet Alf Lundin som rättvisans symbol, då är svensk rätt och svensk rättvisa på väg mot sitt eget Gehenna. Är kanske redan där?
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-752 39.


./. Omfattande dokumentation: Sidorna 1-2 samt 7-50 med den ordagranna faksimiltexten avseende förhören med Alf Lundin. Denna mycket viktiga del av dokumentationen
finns nu separat på min blogg:
Så sätt dig till rätta framför skärmen och läs! Länge, länge har denna Alf Lundin Story pågått, genom minuterna, genom åren. Och förhörsledarna vill att vi ska tro att de aldrig, aldrig insåg att The Alf Lundin Story fanns uppe bland molnen, inte nere på backen.
Jag har flera gånger, i olika sammanhang, frågat mig själv och mina läsande kontaktpersoner: Är mordet löst nu, de facto löst nu? Jag ställer i dag frågan på nytt:
Har The Alf Lundin Story löst Palmemordet? Har den det?
Sven Anér