Till alla Bloggföljare!


16.7.2014.

Bloggföljare!

Jag har varit tyst, men jag har haft laga förfall: min senaste bok, ”Så fick det bli”, har gått till förlaget! Men mycket återstår: först en tre fyra veckor nu, och sedan vill tryckeriet Scandbook ha fem veckor på sig att göra slutprodukten.

Habent sua fata libelli – böcker hava sina öden, fick jag lära mig av magister Buster Grönkvist i Läroverket i Uppsala 1936. Men det är en stor charm, i dessa swift-tider, att böcker fortfarande produceras och finns. Men de dalar. Vi röjer i Sommarro, men efterfrågan på gamla böcker går nedåt. I varje fall på halvgamla böcker. Våra NE står och skiner i sina mörkblå biblioteksband, men ingen vill ha dem: ett barnbarn sa här om dagen att ”farfar, jag har den här” och pekade på sin mobil.

Tempora mutantur – tiderna förändras.

Jag läser i mitt aningen fladdrande arkiv och försöker dra de stora, generella slutsatserna i fallet mordet på Olof Palme.

Detta är både lätt och svårt. Egentligen lätt. Så här:

I samma ögonblick som Anti Avsan sköt Olof Palme till döds borde han ha gripits av den polispersonal som, säkerligen civilklädd, fanns på pass kring Dekorima. Det hade då, på natten till den 1 mars 1986, kunnat upprättas en polisrapport vari stått att Olof Palme har skjutits av Anti Avsan.

Det hade varit allt. Inga jättelika utredningar, ingen massjakt på oskyldiga kurder, ingen mammututredning rörande Christer Pettersson.

Men i stället drog det stora maskineriet i gång, så att ”utredarna” i dag kan skryta med att de sysslar med världens största mordutredning. Misslyckad, visserligen, men ändå! Är det 1 000 pärmar i dag?

Vad har allt detta kostat? I pengar säkert kring miljarden, i priset av förbrukade tjänstemannasamveten : en förlorad demokrati.

 

Och vilket är dess samvetslösa tjänstemäns försvar, möjlig kontraattack? Ja, i dag känns det som om möjligheten huvudsakligen består i fortsatt livslångt trakasseri av 210814-5075, Anér. Snacket och förtalet går i the grapevine, mina vänner drar sig tillbaka, hemligt stöttade av en frampiskad opinion som säger:

Passa dig för Sven Anér! Han är ute på farliga vägar…

Detta är rätt jobbigt. Det ger sig till känna i tonfall som är oväntat beska, i samtal som slutar innan de har börjat. Trakasseri, mobbing. I 28 år. Jag frågar mig ibland vad jag har fått för gener som bett mig hålla ut.

Jag ställer denna och andra frågor i den kommande ”Så fick det bli”: det är Själen och jag som har varandra som bollplank. Själen ser klokt på livet och ställer raka frågor och är upplivande att prata med.

Ni ser på annan plats att jag återuppväckt fallet med de sex vittnena som inför förhörande polis redan i början av mars 1986 på heder och samvete försäkrade att Christer Pettersson omöjligt kunde ha varit inblandad i Palmemordet. Deras vittnesmål har i 28 år nonchalerats, vilket är otroligt, även för att vara denna affär.

Jag försöker nu be dessa vittnen komma fram,  levande att beskåda, och framföra sina kommentarer till Herrarna i Hagen, två st krkom bl a.

En myndighet måste för varje arbetsdag anslå två timmar då den har möjlighet att ta emot representanter för allmogen – förlåt, allmänheten – så kan vi träffas? Vi får se.

Er Sven – som var och varannan dag tar färdtjänst till Eriksbergs vårdcentral här bakom Sommarro, med ett litet sår på vänster bak som småjäklas.

Otroligt, i denna värld av död och ondska, att läkare och sköterskor kan lägga ner så fint arbete på en gammal stöt i hans fridsamma Sommarro. Ska jag dö ska jag dö med lagad fot, är tydligen den flotta parollen. Nu ska jag be Lena byta plåster!

PM avseende Anti Harald Avsan


13 .7.2014.

PM går, med anhållan om kommentar, till Rikspolischefen.

 
Anti Avsan har en mycket hög och viktig position i det svenska samhället

Nr 1: Han har en polisiär bakgrund.

Nr 2: Han är utbildad jurist med avlagd jur kand.

Nr 3: Han är i dag tjänstledig från sitt uppdrag som domare och rådman vid Stockholms Tingsrätt.

Nr 4: Han är aktivt engagerad i den politiska verksamheten i Huddinge kommun, där han representerar moderaterna.

Nr 5: Han är moderat ledamot av den svenska riksdagen.

Nr 6. Han är, då detta skrivs, ledamot av riksdagens justitieutskott.

Nr 7: han är uppsatt på möjlig valbar plats inför 2014 års riksdagsval; enligt senaste uppgift på 7:e plats.

 Detta torde vara den viktigaste delen av Avsans meritlista, vilken placerar honom som en av de absolut mest framträdande politiska personerna i dagens Sverige, en av de mest merittyngda. Av dessa skäl finns självfallet anledning att på Anti Avsan ställa synnerligen höga krav på rättrådighet, integritet, sanningsenlighet; fler honnörsord skulle kunna nämnas.

Mot denna bakgrund tar jag här i denna promemoria upp fyra aldrig dementerade påståenden för begrundan. Inga av påståendena har påtalats av förundersökningsledaren i Palmeärendet, vice RÅ Kerstin Skarp, eller av någon instans inom rikspolisstyrelsen.

A: Anti Avsan är aldrig hörd som misstänkt i samband med mordet på öppen gata av dåvarande statsministern Olof Palme, den 28 februari 1986 ca kl 23.25 /ej 23.21, vilket är det officiella men felaktiga klockslaget/. Avsan har, enligt andrahandsuppgift den 14 april 1993, hörts, okänt av vem, men tydligen inte av representant för Stockholmspolisens internutredning och dessutom tydligen hörts endast upplysningsvis.

Detta enda förhör med Avsan är utåt känt endast via ett synnerligen kort referat av granskningskommissionen, rimligen avfattat av dåvarande huvudsekreteraren Hans-Gunnar Axberger. Avsnittet, intaget på sidan 352 av den ursprungliga rapportversionen, lyder:

Även Anti själv hördes. Han var född i Sverige av föräldrar härstammande från Estland.  Han talade inte finska., även om han via estniskan kunde göra sig förstådd med finländare. Han tjänstgjorde vid tiden för mordet i piketgruppen.

Samtliga ovanstående uppgifter ingår i personaldata rörande Avsan och hade ej krävt något förhör med denne. Kommissionen tillägger:

Uppgifter från hans hustru, som hördes, gav honom alibi för mordkvällen.

Inga flera detaljer ges, bl a inte vilken exakt tidsrymd som avses med ”mordkvällen”.

Kommentar :I ett mord på en statsminister borde självfallet inte en enda relevant uppgift hemligstämplas, utan allt borde redovisas fullt ut. Granskningskommissionens referat är i detta avseende grovt otillfredsställande, liksom, antagligen, det tydligen mycket påvra förhör som hölls av polis med en eventuell statsministermördare. Det anges inte vem som ledde förhöret med Avsan, men ingenting pekar på att några internutredare varit inkopplade, utan att förhöret leddes av de ordinarie Palmeutredarna, trots att Avsan vid mordtillfället var piketpolis i tjänst.

Det går inte att frigöra sig från intrycket att såväl förhörande polis som granskande kommission behandlat Anti Avsan med silkesvantar.

 B: Mordets båda huvudvittnen, med de i litteraturen använda namnen ”Anneli” och ”Anki”, hördes sammanlagt åtta gånger. Av dessa förhör är samtliga hemligstämplade, vilket givetvis är djupt otillfredsställande. Det första förhöret går att i en icke officiell utskrift läsa; det är en privat inspelning som journalisten Olle Alsén gjorde på privat bandspelare under det första förhöret med Anneli: tillåtelsen gavs eftesom Alsén var vittnets stödperson och sålunda närvarande under förhöret.

Anti Avsan konfronterades aldrig i någon form med något av vittnena, vilket givetvis är ett mycket klart brott mot annars alltid tillämpad kriminalistik, under förutsättning att vittnena varit gripbara, vilket de i det aktuella fallet alltid var.

Någon livekonfrontation ägde sålunda aldrig rum, och om möjligt än märkligare är det förhållandet att Anki, när hon väl ombads delta i en bildkonfrontation, fick se igenom sex fotografier, varav inget, enligt bestämd uppgift till Olle Alsen och till mig från representanter för rikskrim, föreställde Avsan.

Detta sistnämnda förhållande borde, enligt min lekmannaåsikt, ha medför nedlagd och ogiltigförklarad rättegång i Stockholms Tingsrätt.

Det går omöjligt att få annat intryck än att förundersökningsledarna, från RÅ och från RPS, mycket starkt fruktade ett resultat av en konfrontation mellan Palmemordets huvudmisstänkte och mordminuternas huvudvittnen. Avsaknaden av hela internutredningskonstruktionen framstår också som påfallande.

C: I den andra upplagan av min bok ”Palmemordet: Affären Anti Avsan” konstaterar jag på en – nytillkommande sida 200 – bl a följande, jag citerar:

Eftersom jag ingenting hör från det svenska rättssamhället i denna fråga måste jag utgå från att det var dåvarande piketpolisen, numera rådmannen vid Stockholms tingsrätt och moderate ledamoten av Sveriges riksdag

Anti Harald Avsan

som sköt Sveriges dåvarande statsminister Olof Palme till döds vid den s k Dekorimahörnan i Stockholms city den 28 februari 1986.

Så långt citatet. Jag hänvisar då till den av mig inledningsvis lämnade meritförteckning som Avsan kan presentera. Och jag konstaterar att det är för mig ofattbart att denne per definitiion välutbildade och omdömesgille medlem av juristskrået ej på minsta sätt, efter publiceringen av ovanstående passus, tagit kontakt med mig, eller anmält mig för grovt förtal.

Som framgår av min bok, på andra sidor, har Avsan ägnat sig åt krypskytte, aldrig dementerat, mot bl a mig men även mot min dotter, sålunda ett grovt trakasseri.

Inte heller rättsstaten i övrigt har öppet anklagat mig, och det står helt klart att någon rättegång i Palmeärendet, av vad slag det vara må, ej får initieras. Den på alla sätt arrangerade och mycket omfattande Christer Pettersson-rättegången är senaste juridiska initiativ i detta stora ärende.

Det kan knappast anses ha varit helt valfritt för Anti Avsan att bestämma om han önskat anmäla mig för grovt förtal. Sålunda måste det givetvis ha legat i hans båda höga uppdragsgivares intressen, Stockholms Tingsrätts resp riksdagens, att en rådman resp en riksdagsledamot obefläckad tar plats på sin domarstol resp kammarbänk. Jag har vid flerfaldiga tillfällen rått ledningarna för Stockholms Tingsrätt resp riksdagen att initiera någon form av granskning av sin f d piketpolis, men mina förslag har  förklingat ohörda.

Jag vågar hoppas att mina läsare drar samma slutsatser som jag, nämligen att det skulle vara farligt för det svenska rättssamhället därest en förtalsrättegång gentemot mig komme till stånd. Då bleve nästan alla aktuella, i dag hemligstämplade handlingar frisläppta, varvid en helt ny bild av hela Palmemordet komme att skapas.

 D  Anti Avsan har, för mindre än två år sedan, vid sammanträde med en äldre polisman, vid en lunch på NK:s lunchrum, på förfrågan om han vore Olof Palmes mördare, svarat:

  nä, vi har en sån uppbackning att ni kan aldrig ta oss…

Uttalandet är flera gånger av mig återgivet i olika skrivelser och debattinlägg samt ligger sedan länge ute på min blogg


Uttalandet har aldrig vare sig utifrån berörts eller på minsta sätt dementerats.

Min tolkning blir att Avsan, samt flera av hans nuvarande (och även dåvarande) kamrater har utfört någon gärning för vilken de kräver ”uppbackning”. Vilken gärning? Och vilka är ”oss”?

Det är att observera att uttalandet fälldes av en förutvarande polisman till en pensionerad poliskollega, och det fälldes av en person, vilken per definition måste vara en av de mest omdömesgilla i Sverige.

Min personliga kommentar är denna:
Anti Avsan vidgår genom sitt uttalande mordet.
Men det är min egen kommentar. Vad anser promemorians läsare?

 

Sven Anér, 210814-5075, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Begäran om utfående av allmän handling


10.7.2014.

Rikskriminalpolisen, Palmeärendet:

Begäran om utfående av allmän handling:

Jag önskar omgående utfå den del av förundersökningen rörande Christer Pettersson, som behandlar förhören vid och i anslutning till biografen Grand; jag vet just nu inte den formella beteckningen.

Jag önskar det orangegula häftet med vändande post. Sänd ej mot postförskott, utan bilägg räkning. Jag har ingen skuld till rikskrim och har alltid betalat alla mina räkningar från er.

Skulle tvekan uppstå beträffande vilken förundersökningspärm som avses; ring mig i så fall. Det gäller den del av vilken framgår att bl a  Pia Engström och Lars-Erik Eriksson vittnat beträffande Roger Östlunds ankomsttid till biografen Grand.

Jag producerar just en ny dokumentarisk bok, med beräknad utkomst september, varför jag önskar det begärda häftet omedelbart.

Engagerad hälsning

 

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A. 752 39 Uppsala.

Ny bok på gång

Och så ett meddelande från den 16 juni. Jag har börjat se om det går att göra en bok om mitt liv från ungefär krigsutbrottet hösten 1939 och fram till nutid. Det kanske det går.
Antikärnkraft, miljöpartiet, som Lena och jag var med och stiftade, hela det svarta Palmemordet med dess fortfarande gungande dyningar. ESTONIA – jo, det finns mycket. Det är mycket i dag, blev en berömd replik av Dalle på Lorry. Eller Yrrol.
Det blir kanske lite av varje. Några miniporträtt av stora elefanter jag mött och pratat livsfrågor med, Själen kommer nog att dyka upp. Han har hängt med mig länge, och han har uppkäftiga synpunkter på mig och sig och Kungahuset. Där har jag nog också en del att s äga. Karretforlag wordpress.com kring 1 september kanske. Den blir rikt illustrerad, som det brukar heta. EWK, hoppas jag. Och en bild i färg av mig och Marlene Dietrich, eller tvärtom, på en scen i Köpenhamn. Det var för ”Ettan gästar”, när jag råkade fylla 50 år och kastade mig ut i freelance-världen.
”I have never met anything quite so stupid as Mr Feldreich and Mr Aner,” sa Marlene under uppvärmningen, vilket ju var roligt att höra. Men vi rev av intervjun, bland blommor Marlene fått till senaste teaterföreställningen, innan vi kom med vårt TV-team. ”The flowers must remain on stage,” sa den forna Blå Ängeln. Svenska TV-recensenter tyckte mest att vi var patetiska med vår bästa skolengelska och allt blomster, som verkade överblivet från Vor Frelsers Kirke.
Jag talar om på bloggen när det kan bli dags att beställa, hos Kärret. Sven, mogen för memoarer. ”Så fick det bli,” kanske den får heta.

Palmeutredningen i skammens och lögnernas stratosfär

28.5.14. Jag får i dag en skrivelse daterad 2014-05-28, A232.597/2014, från kriminalkommissarieinspektören Karin Johansson /ska väl vara kriminalinspektören, Karin?/ vid rikskriminalpolisen, kriminalpolisenheten, utredningssektionen.
Jag, Sven Anér, är vid drygt 92 års ålder en mycket luttrad person i detta svindlande revir, men Karin Johanssons text i dag nådde en ny dimension, ljusår bort från vanligt normalt tänkande:
Alf Lundin från Dalagatan 9 C ringde kl 10.31 den 13 april 1986, en dryg månad efter Palmemordet, upp polismannen L-E Åkerlind och berättade att han sett paret Palme på Sveavägen mordkvällen samt hört ett oidentifierat ljud. På detta tips följde (se medföljande handlingar!) en serie spaningsuppslag och förhör.
Dessa pågick, i etapper, fram till kl 11.22 den 16 februari 1989, sålunda i nära tre år efter mordet på Olof Palme. Ingenstans, på de sammanlagt 45 Lundin-sidorna, uttalas i förundersökningsprotokollen något som helst seriöst ifrågasättande av Lundins trovärdighet.
I SVT, ett Striptease-program, sänt den 25 februari 1998 (in extenso utskrivet av mig, Sven Anér, i mitt nyhetsbrev PALME-nytt, 3/98:7) konstaterar programledaren Lars Borgnäs att ett vittne i polisförhör bl a sade
att han såg en man som följde efter dem och att mannen gick som en bonddräng.
Lundin hade dock, sade Borgnäs,
hittat på allthopa för att få uppmärksamhet.
Exakt vid vilken tidpunkt det framkom, att Alf Lundin hade fantiserat fram hela den långa lögnen om sin dramatiska kväll i city, ser jag inte i dag i mitt arkiv.

Vad säger då dagens åklagarledda poliser? Jo, gå till Karin Johanssons brev. Hon skriver till mig så här.
/Närmast med frenesi korrigerar Karin min datering i sista stycket; jo, Karin har rätt. 1989-02-22 var protokollets utskriftsdatum. Tänk om Karin i stället finge lov av sina överordnade att korrigera hela den föreliggande Palmeutredningen? Tänker jag, möjligen hädiskt./
Polisen uttalar sig alltså i dag inte om Alf Lundins tillförlitlighet; han dementeras ingalunda. De hypotetiska forskare, som så småningom kommer att sitta i universitetsbibliotekens forskarsalar för att via officiell dokumentation studera affären Lundin med omnejd, kommer sålunda inte att ha någon som helst möjlighet att precisera affärens final. Det officiella utlåtandet innebär att Lundins evigt långa påståenden aldrig har officiellt dementerats utan gäller, just i evighet.
Ibland undrar tangenterna på min ordbehandlare vad jag sysslar med samt börjar vrenskas.
En person, som så småningom, i sitt grundlösa dillande, berättar att han beskådat hur hela mordet på den svenske statsministern gick till, finns kvar med sina odementerade påståenden i de oförändrade förundersökningsprotokollen från 1989. Här strandar det svenska statsskeppet till slut på lögnens Ararat.
Officiella förhör visar sig vara snömos, vilket i sin tur så småningom kan medföra att korrekt utredning av detta mord aldrig med någon säkerhet kan genomföras. Möjligen av totalt hederliga och okorrumperade personer som förhoppningsvis kan komma att betrakta föreliggande dokumentation som partiska hugskott, inte som faktisk, hederlig redovisning.
Kriminalinspektör Karin Johanssons brev till mig kanske redovisar någon form av brott, av kriminalitet, för att inte tala om vad som borde läggas den först tidens utredare, från 1986-89, till last. Att skickliga kriminalare, kanske de skickligaste i Sverige, har kunnat höra denne Alf Lundin i evigheter utan att inse eller börja tro att detta är en förvirrad persons hjärnspöken, är otroligt, i praktiken omöjligt. Kriminalinspektörer har som första syssla att kontrollera om vittnen ljuger eller inte; de har specialutbildning på just detta område. De är proffs. Ändå har de suttit vid denne Alfs fötter och låtsats tro att varje ord från hans läppar vore vägda på guldvåg.
Palmemordet löses aldrig förrän alla medverkande statstjänstemän förhörts i botten, av hederligt folk. Om straff för dessa tjänstemän kommer att kunna utmätas går inte att med säkerhet förutspå i dag. Men sakläget, det kristallklara sakläget, måste ändå snarast sättas på pränt.
När 28 års polisutredning utan att blinka gav oss namnet Alf Lundin som rättvisans symbol, då är svensk rätt och svensk rättvisa på väg mot sitt eget Gehenna. Är kanske redan där?
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-752 39.


./. Omfattande dokumentation: Sidorna 1-2 samt 7-50 med den ordagranna faksimiltexten avseende förhören med Alf Lundin. Denna mycket viktiga del av dokumentationen
finns nu separat på min blogg:
Så sätt dig till rätta framför skärmen och läs! Länge, länge har denna Alf Lundin Story pågått, genom minuterna, genom åren. Och förhörsledarna vill att vi ska tro att de aldrig, aldrig insåg att The Alf Lundin Story fanns uppe bland molnen, inte nere på backen.
Jag har flera gånger, i olika sammanhang, frågat mig själv och mina läsande kontaktpersoner: Är mordet löst nu, de facto löst nu? Jag ställer i dag frågan på nytt:
Har The Alf Lundin Story löst Palmemordet? Har den det?
Sven Anér

Svante Lidén. Aftonbladets redaktion sedan ett antal år

5.6.2014.
Svante:
Jag läser dagens AB, med blod och brand, kris och krig och konflikt, folk i kläm. Ett mycket bra och bitvis skakande nummer med din svarta dahlia i topp.
Jag har länge tänkt höra av mig, men sådant som inte blir av räknas inte. Hade vi gjort allt vi någon gång tänkt göra hade vi inte blivit gamla på jorden.
Kort – hoppas jag – om mig själv: FK (språk) 1946, DHS med usla betyg 1947, DN 1948, med en rätt sorglig final 1960-62 i Moskva, sorglig både för mig, min dåvarande fru, mina då tre ungar samt sorglig även för DN. Bosse Holmquist lockade mig 62 till Aftonbladet, en suck på ett par månader. Jag hade taggarna utåt, liksom AB, som aldrig egentligen velat ha mig och som aldrig stämt in i Bosses enmans hyllningskör.
Gick till Sveriges Radio-TV 1963 och stannade till 71. Valet var inte mitt bästa. Jag hamnade i en profession som inte var min. Var det något jag kunde hävda att jag behärskade så hade det varit själva skrivandet. TV var sannerligen inte mitt självskrivna jobb.
Men våra liv brukar gå vidare. Så småningom ledde mig mitt liv in i en lustgård som visade sig vara min: den frie debattörens, i ämnen som ingen annan valde åt mig: kärnkraft (anti), miljöpartiet (1980, tillsammans med Lena, i dag Anér Melin), två av de ca 15 stiftarna i Per Gahrtons kök), Palmemordet (det ännu överskuggande), fram till i dag, då jag sitter vid min ordbehandlare i Uppsalas Sommarro: åldrad, ärrad, men ännu, åtminstone stundtals, sprittande.
Jag har fått lyckan att bo i en lustgård, vilken dock ej saknar törnen – det är ungefär här som skälet ligger till att jag approcherar dig. Jag kan tala i klartext: jag tycker att jag inte får den uppmärksamhet jag anser mig förtjäna – där var det sagt.
Jag sysslar, Svante, i dag, som praktiskt taget ende yrkesjournalist, med detta Palmemord och framför allt med dess evigt pågående aftermath. Jag har bl a i böcker och i tidskriftsserien PALME-nytt (kom även ut i sedan länge utgången bokform) 1993-2001, med dramatisk avslutning kring millennieskiftet, ett par år av ESTONIA. I dag ligger min flitiga blogg ute på nätet (ett nät som jag tyvärr dåligt behärskar):
men denna ”blogspot” blir aldrig uppmärksammad, aldrig refererad och sannerligen aldrig dementerad. Ej ett kommatecken har blivit omtvistat, under bloggens fyra år.
Jag är uppriktig, Svante: Jag är snart 93 år, jag är i dag Sveriges möjligen äldste nyhetsjournalist – jag vill in i nyhets-Sveriges limelight. Inte för min egen skull, jag mår förträffligt här i Uppsalas Sommarro, lagom i skymundan, men för de stora sakernas skull störst av dessa Palmesaken.
Väsentligt, hyperväsentligt, är det förhållandet att jag aldrig dementeras; jag får inte omnämnas, och det känns jobbigt. Dementera mig på varje punkt, låt mig hudflängas, men sätt mig inte i livstids publicistisk skamvrå.
Där var det sålunda sagt. Jag är ständigt lika förundrad över att Aftonbladet aldrig, aldrig är intresserat av denne 92-årige, inte särskilt skrynklige man, som arbetar med ämnen som är Sveriges och svenskarnas stora ämnen, men en man som inte får vara med och leka, med och strida.
Jag är som sagt förundrad, och naturligtvis har jag försökt granska framför allt Aftonbladets orubbliga attityd. Där finns underliga ting och olösta gåtor.
Oerhört centralt i Palmeaffären står den bild som Aftonbladets (!) engagerade blåljusfotograf Ulf Karlsson – som du säkert känner – tog kl 23.42 på Sabbatsberg mordkvällen, varefter rullen tämligen omedelbart överlämnades till AB:s nattredaktion. Men AB publicerade aldrig den mycket dramatiska, avgörande dramatiska bilden som Ulf Karlsson tog!
I stället, vid mina efterforskningar, svär sig de redaktionsledare från tiden, som jag har talat med, fria från all medverkan och all inblandning:
”Ulf Karlsson jobbade inte blåljus åt oss den här kvällen, vi fick aldrig någon rulle av honom, vi vet inte vad Sven Anér talar om…” Säger AB-folk till mig, irriterat.
Vad hände då, i sinnevärlden med denna Lisbeth bild, som jag bifogar, föreställande Lisbeth Palme vid en poliskommissariebil på Sabb, iförd grå tygkappa, ingalunda den bruna, påstått genomskjutna mockapälsjacka, som polisen raskt skickade till Wiesbaden för undersökning?
Storyn får liksom aldrig ett slut. Inte än. Vem processade bilden? Ingen vet, ingen svarar. Men på morgonen den 2 mars 1986 finns bilden 5-spaltig i G-P – av alla tidningar! – samt några veckor senare i Aktuell Rapport, som var ett i dag bortglömt nyhetsmagasin med små porrinslag. Jag kollade Aktuell Rapport hos de vänliga gamla damer som skötte tidskriftsreviret på Rediviva: de betraktade mig med upprördhet, blandad med intresse. Personal och läsande allmänhet cirklade kring mig, där jag i all oskuld bläddrade i den inte alltför skakande osedligheten.
Så detta blev mordets stora bildmässiga eftermäle: publicering i en stor landsortstidning samt i ett blekt porrmagasin. Stopp.
Det skulle fortsätta. En dag, in på 1990-talet, ringer mig dåvarande sekretesskontrollanten vid rikskrim, krkom Åke Röst, och undrade om jag ville ha en djävla bra originalbild på Lisbeth från Sabb mordnatten.
Det ville jag, och Röst skickade bilden plus ett tiotal andra. Som jag fick lösa ut, kontant mot postförskott till RPS kassa, 665:-. Från Sven Anérs tämligen magra portmonnä.
Hur kom originalbilden i Rösts ägo? Var var den under alla åren? Varför skulle Röst, oombedd, nasa den till just den ilsknaste kritikern av den eviga Palmegåtan?
Om detta har jag skrivit utförligt, inte minst på min löpande blogg, men jag har inte fått ett enda vettigt eller fullständigt svar från vare sig Röst (som i dag finns på Fyrverkarbacken) eller G-P eller allra minst från AB; i vanlig ordning är jag aldrig rejält dementerad, utan sparkad ut i cyberrymden som något katten släpat in.
Jag kan, Svante, säga att det är ungefär där saken ligger i dag. Jag ger dig som tips: kontrollera på bloggen The Alf Lidman Story, 45 sidor ur en otrolig, inte skröna utan dagsens sanning, presterad av det officiella Svedala. Du får också Karin Johanssons brev, där hon kallar sig kriminalkommissarieinspektör, sic! Min ordbehandlare vill inte godkänna denna hemgjorda titel, och det gör den rätt i.
I detta osannolika träsk plaskar sedan 1986 rättsstatens lydiga och trogna stöttepelare, till synes omedvetna om eventuell skillnad mellan sanning och lögn, mellan heder och skam.
Och jag upprepar igen; JAG BLIR ALDRIG DEMENTERAD!
Har jag lett dina tankar åt några håll? Hör av dig till din gamle kollega från tiden då tidningars trådar var dragna från Tegelbacken och Vattugatan! Och sluta inte upp att skriva i din sakliga och just därför inspirerande stil!
Din kollega Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79

We never die, we just fade away? I helvete, vi finns alltid kvar på barrikaden! Publicering helt eller delvis? Jag lägger inga band.
Bil: lite av varje.

Ett alfabete medan syrenerna ännu blommar

5.6.2014
(A+B)2 = A2 + B2 + 2 AB. Det var så långt jag kom i matematiken i realskolan, men jag kom dit. Blev det rätt? Annars får jag fara till Pisa
Cykel fick jag 1934. Halvracer, märke FRAM
Damer går sist uppför trappan. Jaså?
Enda felet med livet är att det tar slut. Eller?
Fan får jag inte säga. Inte ens när det är nödvändigt
Gamla klang- och jubeltid – jajamen.
Har ni ångan oppe, göbbar?
I helvete, får jag heller inte säga
Journalistik är ett jobb för – ja, för vilka då?
Katarina Real på Söder 1931: En bonde hade två döttrar. Varje dotter hade sju spikar. Hur många spikar hade döttrarna, att slå sig på tummarna med?
Länge leve.. Tja…
Morgonens gnäll gör kvällen snäll – väl?
Nästa val får vi se
Orkar du höra mer? OK, jag kör vidare
Percy, akademistallmästaren. På en bok han skrev blev han Precy på ryggen. En annan boktitel blev Hserlock Holmes i tryck
Quississana var ett hak i Stockholm 1800-kallt. Hårt bröd var gratis, men gäster som endast åt hårt bröd var inte välsedda
Räds ej Vargen. Han håller dig sällskap om natten
Sven ska du inte vara rädd för, Vargen
Tänk om vi gjort allt vi tänkt göra!
Utan dig, er, honom, henne vore jag ett skarn på marken
Veet eller rakhyvel till benen, bara att välja. Pengarna tillbaka om du (han) inte blir nöjd
Xylograf raspade i trä åt Albert Engström
Ytterligare? Nej, nu kan du allt. Fyra till bara:
Zigenare med grann anfang fanns i mitt 20-tals alfabet
Å så ska Sven spela legato, sa min pianofröken Månsson på Mosebacke
ånglar, finns dom? Nej, men Änglar, kanske
Över alltihopa lyser Moder Sol (P Ramel)

Så fick det bli. Sven.