Äldre böcker

Sven Anér

har givit ut ett dussintal böcker om Palmeutredningen. Av de äldre finns ännu tre titlar i lager hos Bokförlaget Kärret. De är minst lika aktuella idag. 

Beställ från karret@goteborg.utfors.se

Fraktkostnad 48 kr per beställning tillkommer.

Dominoeffekten

häftad 176 sidor, utg. 1998

40 kr

Högsta domstolen avslog 28 maj 1998 riksåklagarens resningsansökan avseende Christer Pettersson. HD handlade korrekt. RÅ: Klas Bergenstrands handlingssätt är däremot en svart plump i den svenska rättsstatens protokoll. Han visste, då han låtsades tro på Chr. Petterssons skuld, att tre polisfordon en timme före mordet stod på pass vid Birger Jarlsgatan, alltså vid den förmodade flyktvägen. Ett annat tema i Dominoeffekten är Lisbeth Palmes utpekande sjutton dagar efter mordet av den person som polisen trodde var ”fantommannen”. Nästan tre år senare pekade hon ut Christer Pettersson.

cover-up: palmemordet

häftad 184 sidor, utg. 1999

60 kr

När en ny Palmekommission blev aktuell i början av 90-talet väcktes förhoppningar. Nu ska byken tvättas. Blev det så? Nej. Fyra grupper av granskare producerade 2000 sidor dokument, men kritiken uteblev mot polisers och åklagares handläggning av mordet på en statsminister. Sven Anér påvisar i cover-up: palmemordet att hela tidsschemat för ambulanser och poliser har manipulerats.

Palmegåtan mot en lösning

inbunden 280 sidor, utg. 2002

60 kr

Hans Holmér finns i Stockholms city när skottet faller, men får hjälp med hemgjort alibi sedan hans tjänstechaufför blivit utmobbad.

Mot en kaleidoskopisk bakgrund av de många årens skeenden tecknar journalisten och författaren Sven Anér den svenska rättsstatens förfall, med Palmeutredningen som exempel. Med Stockholmsfoton av Pelle Stackman och Lasse Nyberg.

Affären Anti Avsan är slutsåld.
----------------------------------------------

Från Sven Anér Förlag

rekommenderas (beställs på samma sätt)

De sammansvurna, 99 kr

Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme, 89 kr

Tillkommer frakt 48 kr per beställning.
Beställs via karret@goteborg.utfors.se

Skilj RÅ och rikskrim från allt vad Palmeutredning heter!

5.5.2013.

”Jäv” är en av lagens viktigaste termer. Den är urgammal. För våra förfäder stod det sedan begynnelsen klart att jävig man inte finge vittna, inte finge döma, inte finge hantera uppgifter som han kunde vara frestad att nyttja för egen vinning. Självklarheter för Torgny Lagman.

Naturligtvis finns ”jäv” ännu i dag, i varje fall i lagboken, som skildrar ett idealt samhälle:

Rättegångsbalken:

7 kap 9§; Vad i 6§ är stadgat /rörande jäv/ om allmän åklagare äge motsvarande tillämpning beträffande polismyndighet, så ock beträffande polisman, som har att vidtaga åtgärd eller meddela beslut enligt denna balk, varvid dock fråga om jäv prövas av polismyndigheten.

Jaså, ja det verkar ju bekvämt. Polis prövar eget jäv.

RÅ och rikskrim prövar i dag, utan jävsbekymmer, hur RÅ och rikskrim sedan Dekorima hanterar mordet på en statsminister, enkelt och smärtfritt. Förhållandet skiner igenom denna affärs hela 27-åriga behandling genom alla statliga instanser, med det tidigare av mig beskrivna mantrat ”Han är hörd…”

Polismannen Anti Harald Avsan hördes i april 1993 rörande Palmemordet – visserligen diskret och helt upplysningsvis – av poliskommissarien Hans Ölvebro och hans medarbetare. Ölvebro fann, efter egen utredning, att han själv inte vore jävig i ärendet och förde aldrig Avsan vidare till formellt förhör av misstänkt. Därmed var god rättvisa skipad, varefter Avsan i lugn och ro kunde avancera till ärones tinnar.

Och Rå bestämde likaså att han inte bekajades av något jäv, detta trots att han som förundersökningsledare i Palmeärendet underlåtit att vidta den i svåra brottmål självklara åtgärden, att konfrontera Avsan med de båda fullt tillgängliga huvudvittnena Anki och Anneli. Underlåtit i varje form: ingen bildkonfrontation, ingen livekonfrontation.

Jag yrkar nu att såväl RÅ som rikskrim fråntas varje befattning med det stora Palmeärendet, men jag vet inte vart jag ska vända mig. Regeringens JK verkar helt ointresserad, liksom naturligtvis den överordnade – eller det kanske den inte är – regeringen.

I dagsläget får vi sitta skvalpande i ankdammen, med konstsimmande åklagare och poliser, som är fullt medvetna om och i stor utsträckning medskyldiga till den situation som har uppstått. En lösning, som jag flera gånger gett som tips till mina höga instanser, är givetvis att åtala mig för osann anklagelse av något slag, men detta tycks inte ske. I så fall skulle rättens bord snöas ner av dokument som snyggt och prydligt klarlade sak- och skuldfrågan, men så roligt ska vi inte ha.

Mycket hänger i dag på socialstyrelsens heder, Stockholms läns landstings heder. Vågar dessa båda tunga instanser frondera mot statsmakten? Diskussionerna bakom stängda dörrar har säkerligen redan inletts, medan den svenska allmänheten blir allt mer oroad, i linje med Lena Anderssons fiktiva hjälpsökande:

Alla dessa underligheter som inte stämmer. Alla lösa trådar, förkomna dokument och konstiga dödsolyckor. Vi måste få veta i vilket sorts skuggrike vi levde och lever i. Lös mordet åt oss! /Lena Andersson i sin DN-kolumn den 5 maj/.

Sven Anér

Sverige förbereder sig inför ett mycket stort musikevenemang nere i Malmö, men står fegt och naket i den rämnande Palmeskandalen. Den svenska allmänheten har tappat tron. På poliser och åklagare, på tysta medier, på en tyst Fredrik, medan Filippa fingranskar kriminell ”sjukvård” kring Dekorima och Sabbatsberg. Vår svenska värld är en underlig värld. Det är inte särskilt roligt att leva i den svenska världen just nu.

Lena Andersson: ”Vi är som du förstår professionella, ska jourhavande mordutredare svara. Därför är allt kollat.”

De i samhället högt uppsatta personerna Per-.Gunnar Vinge, Bengt Schuback, Lars Ljunggren och Bengt Wallroth

”Tjänare, jag hör att ditt inköp av franska kanoner är klart”

Hans ämbetsmannaheder hindrade honom dock från att deltaga formellt, påstod han

Anmäl, anmäl – allt skulle ha anmälts!

5.5.2013. Jag har den tjocka blåa lagboken framför mig och slår upp Hälso- och sjukvårdslagen (1982:763). Jag märker omedelbart att varenda en av de försyndelser som begicks i anslutning till Sabbatsbergs sjukhus under Olof Palmes sista stunder borde ha inrapporterats, åtgärdats, kanske lett till åtal.

Tänkbara lagbrott finns noggrant kodifierade. Lagen har funnits. Men lag hjälper inte stort om efterlevnaden saknas; en banalitet, men en otäck banalitet.

Jag citerar nu ur denna lag och angränsande förordningar, tämligen slumpvis, och katastrofminuterna Dekorima-Sabbatsberg blir kusligt konkreta. Det uppstår en skur av brott. Brott mot konkret lag, brott mot personligt ansvar. Brott mot vanligt vett.

Jag låter den torra lagtexten ge grund för eftertankens skarpa reflexioner:

Inledande bestämmelser

1§ Med hälso- och sjukvård avses i denna lag åtgärder för att medicinskt förebygga, utreda och behandla sjukdomar och skador. Till hälso- och sjuvården hör även sjuktransporter samt att få ta hand om avlidna.

Anslaget är klart. ”Förebygga skador. ”Sjuktransporter”.

Mål för hälso- och sjukvården

2§ Målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen. Vården skall ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet. Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård skall ges företräde till vården.

Självklart och kristallklart. På varje enskild punkt har arrangörerna av mordet på Olof Palme brutit mot lagen.

Krav på hälso- och sjukvården

2§ Hälso- och sjukvården skall bedrivas så att den uppfyller kraven på god vård. Detta innebär att den skall särskilt

Nr 1. vara av god kvalitet och tillgodose patientens behov av trygghet i vården och behandlingen,

Nr 2. vara lätt tillgänglig,

Nr 3. bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet,

Nr 4. Främja goda kontakter mellan patienten och hälso- och sjukvårdspersonalen.

Lag (1996:786) om tillsyn över hälso- och sjukvården

Allmänt

1§ Hälso- och sjukvården och dess personal står under tillsyn av Socialstyrelsen.

Socialstyrelsens befogenheter

10§ Den som bedriver verksamhet som står under tillsyn enligt denna lag och den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen är skyldig att på Socialstyrelsens begäran lämna handlingar, prover och annat material som rör verksamheten samt ge styrelsen de upplysningar om verksamheten som styrelsen behöver för sin tillsyn.

Jag bryter där. Här sägs alltså att det definitivt inte får finnas några vattentäta skott mellan sjukvården och socialstyrelsen, dessa instanser ska snarare fungera som kommunicerande kärl.

Men om det klickar, vad händer då? Låt se:

13§ Om Socialstyrelsen får kännedom om att någon har brutit mot en bestämmelse som gäller verksamhet som står under Socialstyrelsens tillsyn, skall styrelsen vidta åtgärder för att vinna rättelse och, om det behövs, göra anmälan till åtal.

Visst, och det är exakt detta som nu sker, i varje fall börjat ske: socialstyrelsen har av mig fått tips om förfalskning och omförfalskning av en patientjournal, och socialstyrelsen agerar nu. Ända fram? Det är det jag hoppas.

20§ Socialstyrelsen skall, om inte annat följer av 33§ lagen (1994:954) om disciplinpåföljd m .m. på hälso- och sjukvårdens område, göra anmälan till åtal, om den mot vilken disciplinpåföljd kan ifrågasättas är skäligen misstänkt för att i yrkesutövningen ha begått brott, för vilket fängelse är föreskrivet.

Så långt mina centrala axplock ur de lagar som finns men som samtliga så cyniskt nonchalerats. Om jag inte, för några dagar sedan, hade anmält den dubbla förfalskningen av Olof Palmes patientjournal både till socialstyrelsen och till ansvarigt landstingsråd skulle denna svarta affär antagligen ha för alltid fastnat i den kletiga sörja som omger mordet på en statsminister.

Det är lätt att peka på enstaka brott som begåtts, på vägen mellan Dekorima och Sabbatsberg. Jag kan ta några ur högen:

Sabbatsbergsambulansen som rekvirerades men aldrig ryckte ut;

Sollentunaambulansen som körde fel, lång väg till sjukhuset och som stannade till (!) under den påbjudna ilfärden till akutmottagningen;

Det lögnaktiga hemlighetsmakeriet kring Lisbeth Palmes osant presenterade skottskada, samt

Förfalskningarna av Olof Palmes patientjournal, av vilka den första uppenbarligen beordrats samt försvarats av i tjänst varande chef för den svenska rikskriminalpolisen, sedermera entledigad polisöverintendenten Tommy Lindström.

Jag tänker ofta på hur nära jag var att direkt och för all framtid avslöja de stora brotten, när jag av Lindström narrades att tro att patientjournalen inte alls vore förfalskad, det hade bara kört ihop sig lite grann vid kopieringen…

Ja, vad hade inte kunnat göras om vi, ganska fåtaliga journalister, redan på ett tidigt stadium beslutat oss för att inse att allt, bokstavligen allt inom Palmesfären var vrångt, skevt, snett, fel? Vi såg diskrepanser, men det hade velat mycket till för att vi skulle ha upptäckt och dissekerat den totala, besinningslösa lögnen.

Gunnar Wall och jag slog alltså det första larmet om patientjournalen i tidningen Internationalen så tidigt som 1989. Borde inte detta ha uppmärksammats? Har inte det allmänna skyldighet att följa dramatiska informationer i pressen? ”Det allmänna”? Styrt av kriminella personer som rikskrimchefen Lindström?

I fjol, 2012, larmade jag på nytt, efter 23 år (varför hade jag dröjt så länge?), men absolut ingenting hände, i linje med någon av de lagparagrafer jag just citerat. Ingenting. Naturligtvis borde landstinget i Stockholms län ha skakats av den information som inkommit från en aldrig dementerad professionell journalist. Landstinget skulle ha uppsatt en skrivelse till den överordnade socialstyrelsen, ”det finns misstanke om allvarliga förvanskningar av Olof Palmes patientjournal, vi skyndar oss att anmäla…”.

Men inte. I stället blev jag obstruerad och befunnen besvärlig, och i tidernas fullbordan sitter jag med ett krav på 65 kronor från landstinget, för rekommendation av skickade handlingar.

Det är ju bra. I denna allmänt nedgångna byråkrati tillser i alla fall den sjukvårdande myndigheten att 65 kronor för (ett helt onödigt och möjligen i grunden lagstridigt) rek krävs ut från denne bråkige hr Anér som sätter sig upp mot överheten. Ärendet behandlas i dag av en av landstingets jurister, som borde ha annat att syssla med. Hon har nu funderat i över två veckor, möjligen generad.

Den här snabba och ingalunda kompletta översikten visar framför allt ett förhållande: lag hjälper inte om inte viljan finns. Att det är förbjudet att radera i ett offentligt dokument begriper varje 5:eklassare, det behöver han eller hon ingen lag för. Men ämbetsmän som vill begå brott kan alltid ta den lilla risken av upptäckt. Samhället lever på gränsen av att bli avslöjat, på randen av bråddjupet.

Nu mal rättens kvarnar, hoppas jag. Och då kanske de inte så lätt kan stoppas.

Sven Anér

”Allt är kollat – utom det viktiga”

4.5.2013. Ja, det är fortfarande lördagen den 4 maj. Den har varit och är fortfarande händelsemättad. Detta är i vårsolen, sedan Lena Andersson – som skrivit flera spännande essäer i ämnet Olof Palme – i en DN-kolumn slaktat alla heliga kor. Det går inte att jollra om vittnen och Magnum och Luger längre, inte om eventuella efterföljare till Christer Pettersson. Saken är död – eller lever, så till den milda grad, om vi äntligen får kasta om perspektivet: mot samhället, mot rättsstaten, mot en i evighet gnetande polis, mot en riksåklagare som fastnat i inkommande papper, som det står ”Kerstin” på.

Lena Andersson – ja, jag ska strax återge delar av kolumntexten – anlägger en låtsasförsagd liten flickas min där hon niger för kommunens fingerade jourhavande mordutredare och undrar…

”Och jag ska invända /när jag träffar denne jourhavande/ att det behövs inga tretton år.. Det räcker med ett par timmar. Strunta i tipsen om Rotebro/dvs Christer/, ska jag säga. Återvänd till brottsplatsen.”

Det är anslaget. Och det för läsaren ner till den enkla och kanske försagda människans nivå, där frågor ställs jordnära och inte får bli bortvispade som mygg i juli. Det är mycket effektfullt. Och det är mycket spännande att läsa för den som inledde sin verksamhet några timmar efter det svarta skottet.

Vi låg hemma och sov på Hjelmbergstorpet och väcktes av Birgitta Ohlsson från Ovanåker som är en eldsjäl.

”Du, bussen med Palmerevyn, inte kan vi väl åka ner till Stockholm och spela den?”

”Varför inte?”

”Dom har skjutit Palme.”

Jag blev tyst och klarvaken.

”Nej, nej. Ställ in, ställ in. Vi kan inte spela den, inte med dom satirerna.”

Därmed var jag bryskt men effektivt inkopplad i den stora händelsen. I dag, 27 år och ett par månader senare, sitter jag fortfarande fast, men med ett klart ljus i tunneln.

Det vore lätt för mig att säga ”vad var det jag sa”. Det vore lätt att fråga varför jag sällan eller aldrig publicerats av t ex min gamla tidning DN. Men jag känner knappast för den reaktionen, denna dag. Vi måste se mot framtiden, den nära framtiden. I morgon, i övermorgon.

Det är så mycket som måste göras. Som måste ut på bloggen, måste ut i telefon- och brevkontakter, måste ut till alla er, mina bloggvänner, som under dessa år bidragit till att den nästan avsomnade Palmedebatten, 2009 – 2010, i dag lever med stor kraft.

Måns Månsson-filmen, där jag medverkar, Youtube, Vaken, där jag talar för många tittare. Leif GW, som har haft god nuisance value, med sin vrånghet men också med sitt upprepade tal om ”poliser, militärer och säkerhetspersoner”, sin långa spelfilm hos SVT, där jag initierade en debatt om fact/fiction, som fick genomslag.

Socialstyrelsens och Filippa Reinfeldts plötsliga och oväntade engagemang på en arena där polis och RÅ helst velat leka cirkus ensamma i det oändliga. Ett engagemang rätt i tiden; det kunde ingen veta för ett par dar sen.

Och så nu, i dag, DN:s Lena Andersson och SvD:s USA-rapport med ”Christer for ever”, där tidningen inte helt insett vad det egentligen är som händer med Palmemordet, även på det internationella forskningsplanet. Dubbelt tidningsfokus i dag på Dekorima. ”Återvänd till brottsplatsen.”

Hur ser jag på den vecka som kommer? Svårt att gissa. Jag ska nog inte vänta mig det omedelbara genomslaget. Jag talade i dag med jourhavande redaktör på DN, och han tackade mig för det beröm jag gav till Lena Andersson. Men han hade uppenbarligen inte läst hennes kolumn, och det kändes tveksamt om han någon gång tänkte läsa den.

Det som först måste skyfflas undan är det allmänna slöa – men begripliga – ointresset. ”Vad då, Palme?” har varit den ständiga motfrågan när jag presenterat mitt till synes eviga budskap. ”Vad då, Palme?” Även nära goda vänner har ofta svårt att mobilisera en entusiasm parallelliserad med min egen. De finns annat i livet, Sven…

Jo, det har jag ju alltid fått medge, men till detta andra i livet har jag behövt ett annat par glasögon. Jag har inte kunnat läsa min Simenon eller min Joanna Cannan, med den koncentration jag sökt, för att fullt njuta av fransk och engelsk 50-talsnostalgi. En del av själen har velat dröja kvar vid Dekorima.

Kommer jag att känna mig friare nu? Jag tror det. Jag hoppas det. Men efter det inledande bortskyfflandet av gammal Palmeletargi kommer allt det andra, de små men viktiga bitarna. Små? Ta hela den svenska polisverksamheten som i långt över 27 år varit direkt och falskeligen knuten till en falsk behandling av ett i egen regi utfört statsministermord.

Inte allt har varit falskt. Inte när det i början, mars 1986, utfördes av unga polisassistenter, som uppenbarligen ännu inte hunnit informeras om vad som gällde.

I långa stycken är de första vittnesförhören opartiska och korrekta. Jag har ofta berättat om de fem vittnen, polisens egna vittnen, som kristallsäkert placerade Roger Östlunds, påstått huvudvittnes, ankomst till Dekorima till klockan 23.30 mordkvällen, inte 23.10, så att Roger före mordet hade kunnat se Christer vid biografen Grand. När Roger hade förts åt sidan föll alla anklagelser mot Christer, hade jag trott. Men icke. Polisen bläddrade i de papper de tyckte var intressanta.

Men hur ska det rensas hos polisen och bland poliser, när de bara gjort som de blivit tillsagda eller gjort som de tolkat sina chefers attityder. Att djävlas mot kommissarien, i Palmeärendet, gav ingen god framtid i yrket, det började raskt inses.

När Herkules skulle rensa det sedan ett antal år skitiga Augiasstallet ledde han en flod igenom. Finns en flod som klarar av Polhemsgatan? Tveksamt, jag kan inte ens skissa hur en rensning och uppryckning skulle gå till. Plötsligt är allt, som var åt helvete bevänt, helt korrekt. Jag vet inte vad den nya situationen ska jämföras med. Norge och Danmark efter befrielsen, kanske, när hirdens dagar var över och Quisling och kamraterna fick gräva sina egna gravar.

Lika bistert blir det väl inte i gamla Svedala, även om jag ibland har känt Sveriges hela existens hotad, i lögnernas sörja och det eviga ”han är kollad”, ett påstående som naivt förutsatte att ohederlig polis i förhör skulle tala dagsens sanning.

Men här måste det gå fort! Här måste det gå undan! Redan strax efter DN:s beslut att publicera Lena Anderssons kolumn, ett beslut som måste ha föregåtts av stort redaktionellt tänkande (fast en tidningsledning rör inte gärna fast engagerade kolumnister) måste skrivborden ha börjat skaka hos hrr Andersson & Melander i polishuset:

”Oj då, ska vi börja snacka som det är?”

Sveriges internationella förbindelser, Bildts speciella lilla revir, kommer, kanske redan i dag, att bli ansträngda. Alla beskickningar, från Tokyo till Mexico City, från Canberra till Warszawa, jag har en gång i världen besökt dem alla, måste omskolas enligt en nytryckt katekes från Arvfurstens palats. Med förord och mantra:

Allt som från UD under 27 år sagts och skrivits i Palmeärendet skall nu omedelbart glömmas bort och aldrig mer citeras. Kabinettssekreteraren kommer, hoppas vi, att efterhand kunna ge kompletterande information. Ambassaderna avråds från att ställa komplicerade frågor hit hem till UD, eftersom vi knappast har svaren ännu. De är ovisst om vi någonsin får dem. Tänk själva, hur det nu ska gå till. I nödfall får ni gå in på Sven Anérs blogg, www….

Mitt avslöjande, nyss på bloggen, om Svenska Dagbladets aningslösa behandling av en forskningsskandal i Christer Petterssonsfären, visar att efterdyningarna länge kommer att rulla.

Solen skiner in på mig från väster över Sommarros lilla park, och jag är än så länge den ende som denna lördag i maj skissar möjlig svensk framtid i spåren av en hederns och sanningens revolt, än så länge utan spår av pånyttfödelse i sikte.

Jag återvänder nu till Lena Andersson kolumn. Jag nöjer mig med ett referat:

I Måns Månssons briljanta filmkonstverk ”Hassel – Privatspanarna” (2012) /tack, säger statisten/ finns en kommunal advokatjour inhyst i biblioteket. Dit kan medborgare gå för att under en kvart få hjälp med juridiska frågor. Till jouren kommer så den pensionerade kommissarien Roland Hassel. I sin verksamhets frustration har han tagit sig an Palmemordet, som privatspanare.

Hassel söker nu hjälp att få ut handlingar i Palmemålet men får beskedet att handlingarna måste vara viktiga. ”Vad kan vara viktigare än det här? Palmemordet.”

Och fanns det en medborgarjour som hos Måns Månsson skulle jag gå dit och säga, ursäkta mig, men jag håller på att bli tokig. Alla dessa underligheter som inte stämmer. Alla lösa trådar, förkomna dokument och konstiga dödsolyckor. Vi måste få veta vilken sorts skuggrike vi levde och lever i. Lös mordet åt oss!

Lena fortsätter sin fingerade via dolorosa.

Förstår du nu varför man blir tokig, ska jag fråga /jourhavande mordutredare/. Varför man går från Tunnelgatan till Grand i huvudet och försöker tänka fram en lösning. Om man bara framkallar detaljerna tillräckligt intensivt ska något avgörande uppenbara sig, tänker man.

”Vittnet du tänker måste ha sett fel”, ska jourhavande säga. ”För allt är kollat.”

”Jag förstår verkligen det. Och ändå. Hur fick ni bort de här uppgifterna ur samvetet och det allmänna medvetandet?”

Lena Anderssons frustration kryper mig in på skinnet. Jag har haft den. Självupplevd.

Min kvart är ute nu /hos jourhavande mordutredaren/ och jag ska gå.

Då säger han att det finns ingen sanning som människan inte klarar. Sanningen är alltid befriande. Men av detta följer inte att någon önskar befrielsen. Det är vår ledstjärna, säger han. Den håller jag mig till när allt är kollat och ändå verkar oklart.

Så långt Lena Andersson med stycken ur den DN-kolumn som, hoppas jag, ska vända vårt rättssamhälle ner och upp, med rätsidan upp.

Jag slutar där denna lördag. Och upplever denna blandning av medgång och frustration som stora händelser ofta medför. Varför frustration? I dag? Ja, det kan jag fråga mig. Men saken är så stor. Så ofantlig.

Förstår Kerstin och Dag det? Har de samveten som lever och sprattlar?

Sven Anér

PS 2: Christer Pettersson for ever…

4.5.2012. Adrian Raine, USA-professor i kriminologi och psykiatri och i dag refererad av SvD, har i sin nyutkomna bok ”Anatomy of Violence” forskat i ämnet brottsbenägenhet/hjärnstruktur. I sitt arbete har han bl a uppmärksammat och granskat den svenske Christer Pettersson, sådan denne framträtt i svenska mediers grymt falska beskrivningar. Sverige har därmed bidragit till snedvridning av en, som det visat sig, tydligen redan från början snedvriden forskning; inte SvD:s bästa scoop.

Christer Pettersson fanns aldrig i närheten av mordet på Olof Palme. Han blev den cyniska svenska rättsstatens egen lägliga och lämpliga syndabock, snärjd med lögnaktiga vittnesmål, avsiktliga personförväxlingar och komplicerat arrangerat påhittade telefonsamtal.

Det hänvisas i SvD-artikeln, av Henrik Ennart, till Christer Petterssons ”skada i pannloben som ska ha gjort honom utagerande”; skadan påtalad av bland andra Gunnar Wall.

Det är sant att Raine tror att ”skadan i pannloben talar för att Pettersson troligen talade sanning” och alltså inte hade mördat Olof Palme, men redan det förhållandet att Raine betraktar fallet Pettersson som en i princip fullt rimlig ”skandinavisk parallell” vid sin forskning bland ”hjärnorna på USA:s värsta psykopater” är givetvis graverande, inte i första hand för Adrian Raine, som bör ha haft rätt att lita på den svenska rikspolisstyrelsen, utan framför allt för den svenska rättsstaten och den svenska mediestaten, om jag får använda det sistnämnda uttrycket.

Om Raine läst granskningskommissionens rapport från sommaren 1999 må han sannerligen förlåtas om han trott att denne, ej av Svea hovrätt fällde Christer Pettersson, finns kvar mitt i bilden:

”misstankarna mot Christer Pettersson har successivt skärpts…”

Det är ingen liten svensk ensak att Christer Pettersson, alltsedan hämtningen på sin loftgång vid jultid 1988 i Rotebro, fastnat i nätet av falska beskyllningar och egentligen aldrig släppts fri. Det är en stor internationell skandal att en känd amerikansk vetenskapsman av lögnaktiga svenska myndigheter och dito medier lockas att tryffera sin forskning med en dundrande howler av detta slag.

Jag är övertygad om att socialstyrelsen resp Filippa Reinfeldt som sjukvårdslandstingsråd, i ert påbörjade arbete med Palmeärendet, noterar detta ärende och ser faran, när statligt knäsatta avancerade lögner kan slippa igenom det alltid extremt noggranna internationella forskningsfiltret, kontrollerat av dess tunga vetenskapliga tidskrifter.

Forska gärna kring Christer Pettersson, men gör det från sanna utgångspunkter! Ställ frågan: varför måste den svenska staten snärja den i sammanhanget totalt oskyldige Christer Pettersson?

Jfr Lena Anderssons Palme-inlägg i dagens DN – rämnar mediestaten?

Avsnittet rörande Christer Pettersson går i dag till det svenska utrikesdepartementet med önskan att ambassaden i Washington D.C. omedelbart tar kontakt med professor Adrian Raine och ingriper mot denna forskningsskandal. Även Svenska Dagbladet informeras och uppmanas agera.

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Vad händer nu, i maj? Oväntat, sensationellt mycket. Vänds gamla Svedala ner och upp? Rätt upp?

3.5.2013. Kompletterande bakgrundsinformation till

Socialstyrelsen, ärende 8.2-23202/2013, samt till

Filippa Reinfeldt, ärende I-5341.

Det känns viktigt för mig att tämligen exakt markera var jag står i fråga om mordets bakgrund. Ett mord på en statsminister är ett i alla avseenden stort företag, och skulle detta mord ha tillkommit mer eller mindre slumpmässigt skulle förövaren bl a knappast ha kunnat undkomma.

Det utmärkande för mordet på Olof Palme är alla förberedelser, alla förtänksamma skyddsåtgärder, alla komplicerade efterhandsförklaringar. Det har, enlig min bestämda mening länge, nära nog från första början, varit lätt att ana en närmast militärt organiserad konspiration bakom bakhållsmordet vid Dekorima.

Vem har kunnat ställa upp med en dylik organisation? Personalmässigt och utrustningsmässigt självfallet Stockholms polismyndighet, sorterande under en länspolismästare Hans Holmér, som tydligen med en blandning av disciplin och camaraderie – och, i botten, en allmänt cynisk attityd till sitt uppdrag och till livet, inte väjde för den yttersta av åtgärder.

From sounds to things: Jag kom tidigt under mina forskningar – och jag har ingalunda varit ensam – till slutsatsen att detta statsministermord, alltsedan ett antal veckor, kanske månader före själva gärningen, fanns så att säga invävt inom Stockholms poliskår och säkerhetspolisen, exekutivt förberett. Ovanför den exekutive Hans Holmér och dennes tjänstvilliga underlydande har funnits en högsta stab, som skymtar i det följande.

På årsdagen av Palmemordet 2011 och 2012 , den 28 februari, framträdde den dåvarande chefskriminologen vid rikspolisstyrelsen professor Leif GW Persson i ett kvällsprogram i SVT 1, där han vid båda tillfällena, och med nära nog identiska formuleringar, förklarade att

statsminister Olof Palme mördades inom en konspiration av poliser, militärer och säkerhetspersoner,

alltså det mest sensationella yttrandet någonsin i anslutning till detta formellt olösta mord. Lydelsen kan mina adressater givetvis kontrollera hos SVT:s ledning.

Det hade varit att vänta att hela mordgåtan därmed, helt officiellt, finge ansetts löst. Om en vid polisen anställd, högst stabsplacerad person, i TV för den svenska allmänheten kan berätta hur mordet gick till, måste ju, kan man tycka, saken ha varit klar.

Men ingalunda. Perssons uttalande väckte varken 2011 eller 2012 minsta uppmärksamhet. Persson själv kommenterade aldrig sin egen sensation, och inget medium har, så vitt jag kunnat se, noterat saken, refererat, kommenterat.

Perssons uttalande från SVT:s kateder är i dag i princip okänt för svensk allmänhet. Själv har jag med yttersta uppmärksamhet följt Perssons rapportering, vilken helt har kommit att stämma med min egen uppfattning av sakläget.

Poliser? Ja, mordet begicks av dåvarande piketpolisen, nuvarande rådmannen vid Stockholms tingsrätt och moderate ledamoten av Sveriges riksdag, Anti Avsan, i dag rent av moderat representant i det betydelsefulla justitieutskottet.

Avsan har vid mordet varit omgiven av de av Holmér rekryterade poliskamraterna, på fältet och vid olika rapporteringscentraler.

Som jag tidigare nämnt har ju Anti Avsan nyligen konstaterat att

vi har en sådan uppbackning att ni kan inte ta oss,

i praktiken ett morderkännande, för egen och kamraternas del.

Jo då, poliser är helt rätt, Persson.

Militärer. Ja, säkert. Bl a ett antal höga militärer och försvarsanknutna personer finns listade i en 15-mannaförteckning, framlagd inför den första granskningskommissionen av en tidigare statligt anställd säkerhetsexpert. Listan, med en tidigare chef för säkerhetspolisen i toppen och med den entledigade chefen för rikskriminalpolisen, polisöverintendenten Tommy Lindström som sista men säkerligen inte minst betydelsefulla namn, har sedan 1996 funnits med i dokumentationen från Marjasinkommissionen, men den har aldrig analyserats eller lagts till grund för minsta utredning, av åklagare eller polis.

Så militärer, ja.

Säkerhetspersoner. Holmér, vilken som tidigare själv chef för säkerhetstjänsten hade god kvarvarande kontakt med bl a den inflytelserike säkerhetsmannen PG Näss. Dessa två kom gemensamt bl a att ansvara för att praktiskt taget varenda i Palmesammanhanget misstänkt polis mönstrades ut ur kortlådorna, under mantrat ”han är hörd”.

Som säkerhetspersoner, ja.

Mina adressater frågar mig givetvis nu: hur har detta kunnat hållas hemligt? Svaret blir: det har egentligen aldrig hållits hemligt. De omständigheter jag här skildrar har länge varit kända, för makt och myndighet och medier, men detta är ett område som inte följer gängse revirregler. Vissa saker hålls det tyst om.

När mina adressater båda, var för sig, just har beslutat att på eget initiativ skapa ett ärende av i första hand de aldrig dementerade uppgifterna om förfalskningen och omförfalskningen av statsminister Olof Palmes patientjournal, djupt in i en avgörande ömtålig och samhällsviktig hantering, har ni också, som de båda första svenska instanserna, drivit en bräsch i den mur som sedan över ett kvartssekel byggts av riksåklagaren och rikskriminalpolisen, till lögners fromma. Detta är ett hälsotecken, ett glädjande konstruktivt hälsotecken.

Det är min förhoppning att kränkningen av Sabbatsbergs integritet kan få bilda upptakten till en allomfattande, hederlig, opartisk granskning av detta sörjiga, odikade fält. Jag har här ovan dragit fram några av de mest skrämmande ingredienserna i affären Olof Palme, affären Hans Holmér, affären Anti Avsan, och jag lägger tills vidare ned pennan, i den klara och grundade förhoppningen att mina adressater känner det stora, det ofantliga ansvaret.

Sven Anér Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

PS 1: Den anförda 15-mannlistan, med de utpekade landsförrädarna, finns registrerad och arkiverad /riksarkivet/ under beteckningen ” Palmekommissionen 1995-05-02 Dnr 95-103”.

Sabbatsberg kränktes upprepade gånger denna mordnatt!

2.5.2013. Socialstyrelsen, dnr 8-2-23202/2013, och Sjukvårdslandstingsrådet Filippa Reinfeldt, dnr I 5341.

Det har, i detta allvarliga ärende, känts angeläget att understryka att den två gånger förfalskade patientjournalen inte har utgjort den enda kränkningen av Sabbatsbergs och den svenska sjukvårdens integritet.

Jag tar här upp ytterligare två exempel, men det finns fler!

Nr 1: Lisbeth Palmes påstådda skottskada.

Lisbeth Palme blev aldrig påskjuten vid Dekorima. Uppgiften har aldrig på ett trovärdigt sätt bekräftats, och det påstådda händelseförloppet är efterhandskonstruerat.

Sålunda skulle en kula ha nära följt hennes rygg, men i så fall skulle denna ha blivit mycket allvarligt skadad. Någon skada har inte kunnat beläggas. Sena vittnesmål om påstådda rispor på huden kommer från ett sjukvårdsbiträde och en polisman, på Sabbatsberg, men den dermatolog som i ett väntrum på sjukhuset ”baddade en lätt rodnad” (professor Åke Nilzén) såg inget spår av ett skott och slog inget larm.

Något rättsintyg utfärdades heller aldrig, vilket bl a juristkommissionen bedömer som mycket märkligt och som, enligt kommissionen, kan påverka den fortsatta bedömningen även av mordet på Olof Palme.

En genomskjuten mockakappa sändes efter mordet för granskning till Bundeskriminalamt i Wiesbaden, men när Lisbeth Palme, efter att ha övergivit Olofs ambulans och i en poliskommissariebil ha fortsatt till Sabbatsberg, anländer hon i mörk tygkappa med slejf och kapuschong, helt oskadad, vilket framgår av bifogade fotografi, taget av pressfotografen Ulf Karlsson och publicerat i Göteborgs-Posten den 2 mars 1986 samt något senare i Aktuell Rapport.

Hela detta kontroversiella skeende är aldrig utrett av polisens Palmeutredning eller av RÅ. Orsaken till att Lisbeth Palme påstås ha blivit påskjuten torde bl a ha varit att mordets arrangörer velat understryka att mördaren varit en okänd gärningsman, som önskat undslippa Lisbeth Palme som vittne.

Nr 2: Sollentunaambulansen.

Här återfinns återigen Sabbatsbergs sjukhus i mordhändelsernas centrum. Polisutredarna, PU, har hela tiden hävdat att en ambulans, som varit på hemväg från Sankt Görans sjukhus till sin hemstation, Sollentuna, av en slump kommit fram till Dekorima och där vinkats in till den skjutne Olof Palme.

Påståendet är inte sant. Sollentunaambulansen var i förväg vidtalad att stå på pass, och när dess färd mot sjukhuset inleddes, till en början med Lisbeth Palme som medpassagerare, gick färden i en anmärkningsvärd omväg över Vasastan. Ungefär vid Odengatan lämnade Lisbeth Palme Sollentunaambulansen och gick över till en kommissariebil.

Omedelbart efter dödsskottet vid Dekorima hade en ambulans från Sabbatsberg speciellt tillkallats. Denna syns ha rullat ut på sjukhusområdet men aldrig lämnat detta; ambulansen kom aldrig fram till Dekorima.

Sammantagna utgör dessa båda exempel, som nämnt, två skrämmande bevis på grov kränkning av sjukvårdens ansvar, heder och integritet. I vilken utsträckning, om någon, sjukhusledningen varit medveten om det som kom att inträffa kan jag inte avgöra.

PU har ingenting gjort för att nå till botten beträffande dessa ytterligt kontroversiella mordminuter.

Jag är angelägen understryka att samtliga ovanstående uppgifter är av mig lämnade under strikt sanningsansvar samt att jag givetvis är beredd, om så blir aktuellt, att svara inför domstol.

Med fortsatt angelägen och oroad hälsning,

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.